Del 3.

Hej alla fina! Här kommer nu fortsättningen på min fantasy berättelse som jag skriver på. Jag hoppas ni kommer gilla den. Och håll utkik efter del 4. Då får ni läsa om ett oväntat möte ;)
 
Kap. 3
En månad hade gått sedan olyckan och Jess var äntligen på väg hem ifrån sjukhuset. Livet som tidigare varit så underbart hade nu blivit dystert och tungt. Tiden sedan olyckan bestod till mestadels av operationer, rehabilitering, polisutredningar och journalister. ”Påverkade ungdomar omkommer i bilolycka”, gick att läsa på löpsedlarna. Men värst av allt var minnesceremonin för Mark, Amanda och Linnéa. Alla dömande blickar. Och tankarna som smög sig på; ”det kunde varit jag.” Jess var dödförklarad i tre minuter innan hjärtat började slå igen. Dr. Anna hade kallat Jess ett mirakel, och efter det hade ett speciellt band vuxit fram mellan dem. Anna hade funnits där för Jess när mardrömmarna hade börjat komma.
Det djupa mörkret som uppenbarat sig för Jessica när hon dödförklarades hade börjat hemsöka henne i sömnen. Ett flertal nätter hade hon vaknat upp helt kallsvettig och rädd. Det var samma mardröm som återkom. Hon befann sig alltid i samma kvadratiska rum. Det kändes som att väggar, tak och golv var gjort av glas, men ett tjockt lager av grå smuts gjorde det omöjligt att se ut. Jess stod alltid i mitten av rummet, förstelnad av skräck, för längst väggarna rörde sig ett mörker. En mörk skugga.
I början hade skuggan enbart rört sig längst väggarna, men för varje ny dröm så kom den allt närmare och närmare Jess. En natt hade skuggan kommit så nära att den lyckats få tag i Jessicas arm innan hon vaknade. Det kändes alldeles för verkligt. Hon kunde nästan känna den bitande kyla som lämnats kvar som ett blåmärke runt hennes handled. ”Håller jag på att bli galen?” Efter den natten var Jessica alltid rädd för att somna.
Hennes psykolog hade bara viftat bort mardrömmarna som något helt normalt efter vad Jess hade gått igenom. Det var enligt honom ett typiskt tecken på depression och inget hon behövde vara rädd för.
Jess berättade även om mardrömmarna för Anna, de satt på Jessicas sjukhussal och pratade en hel natt. Anna berättade om tidigare patienter som kommit tillbaks till liv efter att de blivit dödförklarade. Många berättade om ett vitt ljus. Vissa berättade även om avlidna släktingar som stod i ljuset och bad dem vända tillbaks igen för att det inte var dags ännu. ”Va vet jag,” sa Anna. ”Med lite tur finns det kanske något efter döden. Jag har alltid varit en rationell person och förlitat mig på vetenskap. Men efter alla historier jag hört från patienter som jag mött så börjar jag undra. Kan så många människor, helt okända för varandra, vittna om precis samma sak?” Samtalet med Anna hjälpt lite. Hon stannade med Jess tills hon somnade. Det kändes tryggt att ha henne där.
 
Jess öppnade dörren till sitt rum. Det såg ut som vanligt. Precis som förr, när hon levde ett helt vanligt liv. Den enda skillnaden var att det för en gångs skull inte låg massor av kläder utspridda över golvet. ”Hehe”, Jess skrattade för sig själv. ”Så typiskt mamma”. Wille kom rusande förbi henne och hoppade upp i hennes säng. Svansen for som en galning fram och tillbaka. Det var nästan omöjligt att känna sig ledsen när man tittade på hans långa nos och gulliga ansikte. Hon tog ett djupt andetag och andades in den välbekanta doften och slängde sig sedan på sängen tillsammans med Wille.
”Gud va skönt det är att vara hemma!”
 
”Jessica, kom ner. Det är mat!”
Jess hade slumrat till när hon hör sin pappa ropa från nedervåningen. Hon gnuggade sig i ögonen och reste sig sakta upp från sängen. Den senaste tidens sömnbrist hade fått Jess att känna sig gammal.
 
”Vad blir det för mat?”
”Vi har beställt pizza. Jag orkade inte laga mat idag. Vi beställde en Hawaii och en Salami, de står ute i köket.” Jess gick in i köket för att ta sig lite mat. Hon tog först en bit, men bestämde sig för att ta två. Hon kunde behöva lite extra kalorier. Efter olyckan hade hennes tidigare feminina kurvor försvunnit och hon såg nu nästan sjukligt smal ut. Hon tog sin talrik och gick in till de andra i vardagsrummet. Plötsligt hör Jessica något med sitt vänstra öra.
”Hörde ni det där?”
”Vadå gumman?”
”Det var någon som mumlade något.”
”Nej, jag hörde inget iallafall”, sa pappa.
Hon satte sig ner i soffan. Och där kom det mumlande ljudet igen. Denna gång högre än innan.
”Där är det igen! Ni kan inte ha missat det.”
”Fan syrran, börjar nog bli paranoid.”
”Ja gumman, det är säkert bara någon av grannarna som pratar.”
 
Fortsättning följer...



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0